Hej på er...
Påsken är slut för denna gång å en härlig förkyldning åkte man på,men då kan man passa på och logga av sig kan jag tycka så nu kör vi.
Jag är en Kristianstadtös men har inte växt upp där,utan de blev Småland efter många turer av flyttningar.
Jag började skolan där och träffade alla mina kompisar, där upplevde jag Beatles... ja ni som är födda på 60 70 80 talet vet va jag snackar om.
Där fanns flowerpower, modsen kom och vi får inte glömma barbiedockan, man levde i sin lilla värld å tack att den fanns.
En dag när jag kom hem från skolan, usch vilket levene med gap å skrik man mötte... Jag blev som fastlåst å förstenad tills min far såg mig.
Jag glömmer aldrig när han kom emot mig med stora steg å jag gjorde mig så liten som jag bara kunde.
"Står du här å tjuvlyssnar din jävla tösajävel" skrek han och jag fick en sån lusing så jag ramlade in bland skorna, och ur en stövel kastades en 37-a brännvin ut å gick i tusen bitar.
Då tog jag tag i handtaget på yttedörren, kastade upp den å stack, jag blev så rädd ska jag säga.
Vad jag ej förstod då var att min far var alkis å därmed sitt hemska humör och sitt sätt.
Jag ursäktar han inte, tro inte det, för han har alltid vatt en elak människa.
Min farfar var oxå alkis men en snäll sådan å de fick han alltid höra, men han fanns där alltid för sin son, och fan va elaka dom va mot honom! Medan far förnekade sitt beroende å va störst och bäst.
Mor gick till frissan varje lördag å köpte srömming till katten, som behandlades med silkesvantar, en katt... Fan va jag avskydde kattafan, den fick mer kärlek än mig, och jag va den som skrek efter det.
Det kom ett cirkustält till min hemby å där var ett dansband som hette "Lill-Ingmars", dom sjöng en låt som hette "Molly" å där satt vi och lyssnade å glömde tiden tills min kompis sa:
"Spring för helvete din farsa kommer"
Jag sprang som det gällde livet, men han fick tag i mig, tog hem mig låste in oss på toan.
Den kvällen fick jag stryk på bara skinnet... fy fan...Sen sattes jag ner i ett varmbad för att stilla smärtan och utanför stod mor å diskade som om inget hade hänt.
Svårt att sitta vid skolbänken dagen efter de ska vi bara inte tala om...
Jag slutar för denna gång å tackar min dotter för hjälpen med min blogg.
Jag hör av mig igen, så sköt om er till dess.
Kram Heddan.
